I en av de bästa artiklarna på länge skriver Anna Lagerblad (SVD) om blyghet hos barn. Jag är långt ifrån specialiserad på barnpsykologi, men det är många trådar som är intressanta i artikeln. Inte minst att föräldrars benägenhet att söka professionell hjälp för barnets blyghet verkar ha ökat under 2000-talet. I vissa kulturer upplevs blyghet hos barn som ett problem och även i vårt samhälle kanske det ökade fokuset på individens framgång ha lett till att blyghet hos barn problematiseras? Dn publicerade en artikel 2006 som har ett större problemfokus än artikeln i SVD, men med samma grundtanke – att blyghet är en normal del i barnets utveckling.
Ett intressant stycke i SVD-artikeln: ”Ett vanligt missförstånd är att blyga barn är mindre sociala och har sämre social kompetens. Men de här barnen kan vara minst lika sällskapliga som sina jämnåriga. Umgänget ser bara lite annorlunda ut. De föredrar kanske att fördjupa leken med en kompis i taget i stället för att rusa runt med halva dagisgänget. Eftersom det blyga barnet ofta står lite i utkanten och iakttar sina kompisar, utvecklar de också en stor förståelse för det sociala spelet. De vet hur gruppen reagerar i olika situationer och hur man smidigast närmar sig olika kompisar. – Vill man veta något om vad som pågår i dagisgruppen så ska man fråga det blyga barnet. Han eller hon har ofta stenkoll, säger Malin Alfvén.”
Vi måste undvika psykiatrisering av normala utvecklingsstadier och personlighetsdrag. Självhjälpslitteratur, coacher och media kan ibland förenkla budskapet så mycket att det blir kontraproduktivt. Målet är inte att du ska bli som någon annan, snarare att du ska bli den du egentligen är och acceptera samt ta tillvara på dina styrkor.
Eller vad tycker du?
Trevlig vecka – Jimmy/CoachCorner
