På kultursidan i Sydsvenskan går Maria Küchen urskiljningslöst fram med släggan mot coachingbranschen och tar även med sig KBT och Mindfulness i raiden. Hon beskriver en bransch som visserligen består av seriösa aktörer men där de mest framgångsrika är tankeläsare, hobbyhypnotisörer och allsköns nöjesfältspatrask.
Även om jag har läst texten flera gånger (och med genuin vilja att hitta en röd tråd att lyfta fram) så framstår den mest som ett affektdrivet, illa skrivet blogginlägg. Jag efterlyser del 2 av artikeln, det som är det verkligt relevanta, nämligen vad vill Maria Küchen uppnå/förändra/förbättra? Hur vill hon att det ska se ut? Hon nämner att det inte krävs någon certifiering för att kalla sig coach, men om det nu är så att det skulle krävas en certifiering för att kallas coach, vad skulle den coachen göra för att tillfredställa Maria Küchens syn på coaching?
Artikeln avslutas även med formuleringen: ”coachingens privatisering av självet som innebär att alla problem är dina problem”. Den formuleringen skulle man kunna vända och vrida på i oändlighet utan att få någon rätsida på.
Ord, ord, ord. Men vad vill Maria Küchen?
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article519970/Gladje-till-salu.html
CoachCorner/Jimmy
1 svar so far ↓
sdg // 27 juli 2009 vid 13:26
Om man är läskunnig så förstår man nog vad Maria Küchen vill. Man tycker ju att du borde vara van vid ”ord, ord, ord” eftersom du antagligen läser en coachingbok i veckan. Men du är antagligen inte van vid ord som betyder något vettigt, som inte är snömos. Därav oförståelsen för artikeln i Sydsvenskan. Stackare.
Likt banken efter kl 15 är kommentarsfunktionen stängd.